Matteprovet behöver inte kommentarer, men det är över nu - och där infann sig optimismen
Klockan har efter en veckas tid hittat tillbaka till min arm och visar inte längre 14.15. Tiden att gå ned till staden togs äntligen och nytt batteri placerades.
Bra litteratur om malignt melanom till mitt naturkunskapsarbete hittades på biblioteket under tiden klockan ordnades. Där upptäckte man för övrigt Nisses och Daniels fotografier på lite lagom skumma motiv, bland andra Daniel gömd bakom sitt eget hår.
Min poetiska sida avslöjades under engelsklektionen med vår mindre pedagogiska vikarie. Trots att det i kapitlet vi jobbar med nu står att vem som helst inte kan leverera poesi när som helst, skulle vi idag skriva en dikt med rim på speciella ställen. Tack, kära lärare. Min dikt blev som följande:
Oh, this stupid poem
and these stupid rhymes
you just can't force 'em
to come in these times.
Jag vet dock inte om min lärare insåg att hon skulle känna sig träffad.
Telefonsamtalet reagerade jag knappt på då det inte längre är "Mexican hat" som gäller, men när rekationerna väl infunnits och "Hej, det är Johanna" hade rabblats fick jag frågan "Heter det 'mätt som en plätt' eller 'lätt som en plätt'?" Mitt svar gavs och upprepades i andra änden av luren. "Jag ringde Johanna, hon är är typ expert på svenska". Jag tog det som en komplimang. Sedan blev jag väl aldrig mer insatt i situtationen än så dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar